Andra Kapitlet
”Jerker
Renéberg”
Han kallades för traktens största byfåne,
men hette egentligen Jerker Renéberg. Han var den som, nästan alla, i kommunen
hade som hackkyckling. Var det någon de skulle prata illa om, så var det
alltid honom de valde. Han var utstött ifrån samhället och tvingad till ett
ensamt liv. Osäker, utan arbete, men hade ändå tillräckligt mycket att leva
för. Det hade spekulerats i åtskiljiga år olika orsaker till hans aldrig
trytande kassa. En del påstod att han var utav rik innebörd och ärvt en massa
pengar utav någon avliden släkting, medan andra påstod att det han betalade
sin mat med i närbutiken var kommet ifrån stöld. Det var alltid så i
glesbygden. Medelsvensson insöp fakta och tillika osanningar ifrån teve,
skvallerpress och dagstidningar och hittar folk som kunde mycket väl vara en mördare,
blottare, pedofil eller något annat ifrånstötande. Viskningar nådde det ena
örat efter det andra och snart hade särlingar, som Jerker Renéberg, ett osant
och dåligt rykte hängande på axlarna precis som en mjölsäck fylld utav förtal.
Hur många gånger hade traktens ungar blivit förmanade utav sina föräldrar,
att inte komma i närheten av Jerker? På kafferep och övriga sammankomster var
det Renéberg, som var det eviga samtalsämnet. Trots detta, Jerker var väl
kanske inte alltid medveten om sitt skabbiga rykte, så vågade han sig ut och
handla. Den här kvällen gick han som alltid sin vanliga promenad i mörkret
under de dunkla gatlyktorna och förbi det där lyset nere vid skogsbrynet, som
det var något fel på, så det blinkade oupphörligen. En kall vind rufsade
igenom hans ljusbruna hår och han traskade framåt i rask takt, uti höstkylan,
med kroppen bitvis skakande. De, som hade sett honom ofta, visste att han skulle
ner till affären vid parkeringsplatsen. Det var alltid där han handlade,
eftersom det var närmaste butiken. Det var en liten privatägd affär, som låg
förhållandevis långt ifrån centrums stormarknad. Där brukade det inte
heller vara så mycket folk. Jerker Renéberg bodde i det gråa huset på
kullen. Huset som var färgat i samma färg som hans själ, brukade folks säga,
grått. Nu passerade han den lilla lekparken intill skogsbrynen, som han hade för
sig hette något speciellt. Men just vid denna tidpunkt kunde han inte dra sig
till minnes alls, vad det var. I vinden syntes de små gungorna röra sig, nästan,
spöklikt i mörkret och i hans skrämda hjärna kunde han säkert föreställa
sig något hotfullt ifrån den på dagen, så trevliga, lekparken. Därför försökte
han titta på den så lite som möjligt, när han gick förbi på den asfaltstäckta
trottoaren under den blinkande gatlyktan. Kommunens lampa hade inte fungerat
ordentligt på mycket länge, kunde säkert röra sig om flera år, men de slöa
gubbarna på gatukontoret hade väl helt enkelt aldrig fått tummen ur, som man
säger. Träden rörde sig. Både granarna och tallarna bredvid det murkna trästaketet
rörde sig precis som, om de vore levande varelser och skuggorna blinkade upp i
långa gestalter på asfalten, helt beroende på gatlyktans oregelbundna
fungerade. Duggregn föll. Det ven, blåste i trädkronorna och kylan fick
Jerkers kinder att blossa och han hade kommit ner till vägskälet emot
parkeringen, när han hörde röster i vinden. Jovisst, det var RÖSTER. Det var
han helt säker på och helt plötsligt så…
- Vem där?!
En gäll och svarskrävande röst hördes
och ynglingen bländades abrupt utav en ficklampa. Rösterna hade tydligen varit
närmare än han först hade trott. Två siluetter med varsin ficklampa rörde
sig bland träden, rakt fram, vid vägarnas delning. Den ena var lång och stor,
medan den andra lite mindre. Jerker fick hjärtat uppe i halsgropen med, i sitt
eget tycke, ljusets hastighet och han stod nu och skakade i hela kroppen, men
utav rädsla den här gången. Nerverna var svaga på honom. Detta hade
omgivningen sett till. Han svalde tungt, när gestalterna kom närmare och
ljuset blev starkare och starkare. Någon studerade hans utseende i lampans
sken. Betraktaren skulle se en yngling, gissningsvis 19, 20-år, några
centimeter under medellängd med brunt hår, som var lite långt i nacken och
vid öronen. Han hade mörkbrun oljerock med rutigt mönster vid ärmarna och
vid kragen.
- Stanna där du ä!! Rör dej inte ur fläcken!!!
Jerker slöt ögonen, stod stel som en
pinne och bara nickade. Därefter hördes det en häpen röst. Den här gången
närmare, hördes:
- Renéberg? Du av alla mänskor…
Han vågade öppna ögonen igen. Figurerna
stod framför honom, men det var fortfarande för ljust för att se något. Det
syntes bara två skuggfigurer i ett vitt sken ifrån två ficklampor och ånga
utav tillika två andedräkter.
- Ä dä du, som ä ute å smyger?
- Har han nått samband, Carl-Erik?
Nu såg Jerker vilka det var. Det var den
kände poliskonstapeln Carl-Erik Bylander. Med sin svarta vinteruniform och
yviga mustasch stod denne framför honom och den, som stod bakom honom måste väl
vara någon kollega. Jo, det syntes. Den andre var också klädd i
polismundering, fast Jerker hade inte sett honom någonstans. Men kunde de inte
släcka lamporna? Det var ju så starkt tyckte han. Den storvuxne var Bylanders
kollega: Janne Hult.
- Ä han inblandad tror du, Carl-Erik?
- Hoppas inte dä. Hörru, grabben, har du
sett en liten pojke har ve lekparken?
Renéberg bara gapade och sade
"Va?!" fast han redan hört och förstått frågan. Bylander suckade
och upprepade sin kollegas spörsmål med vresig ton:
- Har du sett en liten kille här ve
lekparken?
- Vem?
Carl-Erik Bylander tog över.
- Vi letar efter en liten kille som heter
Roland Månsson å vi skulle bli mycket tacksamma, om du hjälpte oss. Han har försvunnit.
Har du sett nått här ve lekparken? Du måste berätta i så fall. Vi vill ju gärna
hitta han, nån gång, innan nått allvarligt händer honom…
- Sätt igång mä snacket, uppmanade
Janne hult.
Jerker Renéberg började sakta förstå.
En unge hade försvunnit och nu ville poliserna ha hjälp. Han försökte säga
något, fast läpparna verkade vara förseglade på honom. Istället skakade han
stumt på huvudet. Poliskonstapeln, den storvuxne, grimaserade ihop ansiktet och
såg tveksam ut. Han verkade inte lita på Jerker. Den unge mannen hade inget
bra rykte.
- Du har väl inget mä dä här å göra,
va?
Konstapeln gick intill honom och lade sin
vänstra arm över Jerkers skuldra, men det verkade allt annat än vänskapligt.
Renéberg tittade ner i marken och skakade långsamt och tyst på skallen.
Polisen rörde lätt på ficklampan framför den unge mannen. Armen tycktes bli
tyngre, där den låg.
- Å dä ä riktigt säkert dä?
Det kom en tyst nickande ifrån Renéberg.
Carl-Erik Bylander tittade länge på honom. Precis, som en pappa tittar på ett
barn, som stulit kakor. Han gav sedan kollegan Hult en blick. Denne nickade och
avlägsnade armen ifrån Jerker Renébergs skuldror. Den mustaschprydde gjorde
tecken med ficklampan, att de skulle fortsätta leta. De gick förbi Jerker, som
två skuggor och fortsatte bort emot lekparken. Där klev de över staketet,
Bylander med vissa problem, och stapplade nerför den mindre sluttningen uti högt
gräs och bort emot parkens stora sandlåda. Jerker stod kvar på platsen, som
en fastfrusen staty. I närbutiken, vid parkeringen, jobbade Mirja Svensson kvällstid
och satt vid denna tidpunkt i kassan, där hon betjänade gamle herr Svensson,
(dock inte släkt med henne på något sätt) som hade köpt extra mjukt bröd för
han hade blivit ordinerad det utav sin tandläkare. Till detta hade han köpt två
burkar jordnötssmör och det hade han alldeles säkert icke blivit ordinerad.
Men vad tusan. Något gott skulle man väl ha, skulle gubben nog ha resonerat.
Alldeles vid anslagstavlan, vid affärens ytterdörrar, med tuggummiautomaten
bakom sig stod traktens största skvallerkärringar, så det var ingen bra
timing utav Jerker Renéberg att handla just denna kväll. Fast nu steg han, i
alla fall, in i butiken och gick bort emot korgarna. Sladdertackorna tog tre
steg tillbaka vid bara åsynen utav "galningen" och började genast
viska, tissla och tassla, så Mirja Svensson nästan kunde höra deras löständer
skallra. Gubben Svensson greppade tag i sin portfölj utav svinläder. Den låg
framför honom, uti korgen, på rollatorn. Han öppnade den och fick fram en
portmonnä i svart skinn och med metallspänne. Slidder och sladder hördes ifrån
kärringarna, borta vid dörren och. Om sanningen skall fram, så var Mirja trött
på deras anklagelser emot den, enligt henne, oförarglige Renéberg. Det var
ingen måtta på anklagelserna. Käringarna var stamkunder och brukade häva ur
sig saker, varevig dag. Mirja bet ihop sina tänder, med något underbett, uti
instängd vresighet, men när gubben Svensson fick fram en hundralapp ur
pengalommen var hon tvungen, att bemöta honom med ett vänligt leende, som de
flesta kassörskor brukar göra. Man kunde dock inte undgå:
- Han ä´nte rektig den dära Renéberg.
Såg du hur han geck? Han va ju stel, som en pinne. Han måste lida å sån där
paranoia di kaller´t.
- Ja, förföljelsemani! Å dom kan ju bli
livsfarliga! Helt plötsligt kan di få för sej att nån ä emot dom å
anfaller mä knivar, yxor, rakblad å jag vet inte va! Bara namnet "Renéberg"
ger mej stora skälvan. Det är väl ingen, som kan heta dä. René ä ju ett
fruntimmersnamn å dä kan man väl´nte heta.
- Nä, i Frankrike, så kan karlar heta
René! Han kanske ä fransman, eller så ä dä där namnet taget helt enkelt! Dä
kan en ju göra om en vell, ta ett namn, alltså!
Nu fick Mirja nog. Butiken var liten och
hade bara en kassa och nu när gubben Svensson linkade ut med rollatorn i ganska
rask takt, så tänkte hon faktiskt säga till dem, på allvar. att sluta
baktala andra och helt utan anledning ge personer namn i brottsregistret i deras
egna lilla värld. Men just när hon skulle göra det så:
- Ursäkta, men va tar ni för folkölen,
sa en mörk stämma plötsligt.
Det var en lång muskulös man, i senare
40-årsåldern, som stod framför Mirja, i kassan. Han hade två 6-pack folköl
i famnen och då pratar vi om en stor famn. Det var ingen annan än "Gåtte"
som stod där i sitt röda skägg och sneda glasögon med flinten, om man ville,
vackert blänkande uti ljuset ifrån affärens lysrör. Han hade svarta jeans,
gredelin mollskinnsskjorta och en svart fleeceväst. Det var skogskarlen, som
hade pratat med sin klubbs ordförande, för bara någon timme sedan. Han hade
uppenbarligen tyckt synd om sin gode vän och nu stod han i kassan med två
6-pack folköl, som han genast satte ner på rullbandet och saboterade, utan
vetskap, samtidigt Mirja Svenssons s.k. tillsägelse gällande skvallertanterna.
Hon fick sätta sig tillrätta igen, på sin stol. Det viskades i bakgrunden:
- Man läser ju i tidningen jämt, om
perversa massmördare å livsfarliga psykopater. Jo, jo!
Mirja sade priset och Gåtte nickade med
ett belåtet leende. Han lutade sig framåt och placerade de breda överarmarna
på kassans ytterkant och brummade:
- Dä va ett himla förståndigt pris dä!
Nä, en ska upp te klubbstuga å trösta en kompis å medmänska här i livet. Dä
ä synn om folket.
Underarmarna var täckta utav rött hår
och det var även nävarna, strax under knogarna. Han hade en sådan där
behaglig mörk stämma. Det är svårt att förklara, men när man hör en sådan
röst, så blir man riktigt lugn och behaglig inombords. En berättarröst kunde
man kanske säga. Fröken Svensson nickade med ett fnissande och tryckte in
priset på folkölen på kassapparatens tangenter. Eftersom detta var uti
glesbygden, så hade inte kommunen gett den lilla affären någon datakassa.
Jerker hade hittat det han skulle ha och stod bakom Gåttes bastanta kroppshydda
och kikade fram.
- Hundra hektar skog, suckade Gottfrid.
- Förlåt?
- Har ho´nte läst i tidningen? Di kommer
å avverka över hundra hektar borta ve ”Daggdroppeskogen”.
- Jo, dä har jag hört talas om, sa
Mirja.
Hon skickade vidare folkölsförpackningarna
tillsammans med en papperspåse, så det åkte vidare på rullbandet.
- Dä verkar ju´nte klokt.
- Vi fick beskedet ida. Ja, di har ju
skrivit om dä i tidningarna, flera veckor innan, men den slutgiltiga domen kom
ida. Å dä ä bara början dä. Ska man kämpa, så känner man sej olaglig å
går man mä på dä, utan krusiduller, så verkar dä som, om man´nte har
gjort sin plikt. Ä dä´nte så, grabben?
Han vände sig om och tittade ner på
Jerker, som såg väldigt liten och ynklig ut, bredvid detta berg till karl.
- …J…jag vet´nte, pep Jerker.
- Nä, dä ä du´nte ensam om, min gosse.
Han höjde sitt högra pekfinger emot affärens
lysrör och sade:
- Men tyvärr finns dä alltid allt för möcke
folk, som TROR, att di vet.
Jerker placerade den blåa varukorgen vid
kassans kant, bakom Gåtte, och började sätta ner varorna på rullbandet. Det
var inte mycket. Det var två paket Bacon (Märket Poos, som var ifrån
kommunens lokala leverantör), två burkar vita bönor i tomatsås och ett paket
standarmjölk. Mirja sade slutsumman och Gåtte böjde upp överkroppen och sträckte
på sig i sin mycket imponerande längd. Han kunde säkert vara några
centimeter över två meter. Han slöt sina väldiga nävar runt plånboken, som
han innan hade haft i bakfickan på de slitna märkesjeansen, och öppnade den.
Där låg två femtiolappar i det trasiga fodret, som han betalade med.
- Sötnosen ska inte mä, sporde han och
blinkade med ena ögat, innanför glaset.
Mirja fnissade igen och svarade:
- Nä du, jag jobbar hela kvällen…
- …..Å när du slutar?
-…..Då ska jag nog hem å sova. Jag har
jobbat sen klockan halv elva idag. Jag ä lite trött.
- Jäklars, utbrast Gåtte med en
skojfrisk ton och slog flathanden mot ena knäet.
Han gav ifrån sig ett flatskratt:
- Jag som trodde jag hade chans där. Bärs,
brudar å rock ’n roll.
Mirja Svensson skrattade och sade tröstade
till Gåtte:
- Kanske nån annan da. En annan da, när
jag ä ledig å´nte ä lika trött.
- Okej, flinade den store mannen i det röda
yviga skägg.
Med en smäll slog han ihop själva
klaffarna på portmonnän, stoppade den tillbaka i bakfickan och greppade tag i
folkölen.
- Jag får väl göra ett improviserat
slut, då min sköna. Tyvärr saknar jag regissör.
Med en klart komisk dansande stil och
tillika mimik, stoppade han ner det han hade handlat i papperskassen och gungade
ut ifrån affären sjungandes: "Flickorna i Småland". Mirja
skrattade, där hon satt i kassan.
- Undan, mina damer, sa han till skvallerkärringarna,
som råkade stå i vägen för hans sorti, ut ur butiken.
De bara fnyste föraktfullt. Nu skulle de
väl få något NYTT att prata om och ytterligare en person att smutskasta. En
vuxen karl, som betedde sig på det där sättet. De stod på samma plats, som
innan, och såg ut som om de hällt i sig en liter ättika, var, för bara någon
minut sedan. Mirja hälsade artigt på Jerker. Han stod där framför henne med
ett litet ansträngt leende. Han var ju, som sagt, ofta inne och handlade, men
det var faktiskt första gången, som Mirja Svensson hade sett ynglingen le. Hur
som helst, Mirja gladdes åt, att hon för en gång skull fick se det där lilla
leendet i hans bleka vemodiga ansikte.
Rösterna fortsatte diskutera, i
bakgrunden:
- Såg du dä där Elsa. Nu får vi akta
oss. Dä kan ju hända va som helst nu.
Håll käften, mimade Mirja fram med sina
läppar och tittade förargat på de gamla elaka kvinnorna borta vid utgången.
Renéberg letade efter en plastkasse, som han sedan lite halvslarvigt slängde
upp över den sista burken vita böner på det svarta rullbandet. Flickan
knappade in det med kassapparaten och sade till sist slutsumman. Jerker nickade
tyst och öppnade dragkedjan i sin oljerock och letade efter plånboken. Mirja
kunde se att rocken var fodrat med en rutmönstrat tyg i vitt och grönt. Exakt
samma, som täckte ärmarna och kragen. Han letade stressat efter plånboken,
men hittade ingen. Han drog ut handen, log ett ansträngt leende igen och pekade
emot rockens andra sida:
- Eh…den ä i andra….i andra fickan. DÄR
ä den.
- Jaha, sa Mirja vänligt med ett
nickande.
Hon tillade:
- Leta på bara, du. Dä ä ingen brådska.
- Nu tar han fram kniven, viskade den ena
skvallerkärringen till den andra.
- Nä, Elsa! Di värsta psykopaterna har
alltid skjutvapen mä sej. Di skjuter sina offer å skär di sen i småbitar mä
skalpell, tisslade den andra. Dä har jag sett på tevedokumentärer.
När skall de ge sig, tänkte Mirja och blängde,
på nytt, bort emot dem. Nej, nu skulle hon, minsann, ge dem en ordentlig
skrapa. Men just, när hon skulle resa sig ifrån stolen, så hittade Renéberg
det han hade letat efter. Jerker fick nu upp plånboken. Den var något sliten,
lite luddig kan man säga. Det blir gamla saker i materialet mocka. Det var en sådan
med fack och inte dragkedja. Han fick fram en sedel och lämnade över den med
en darrande hand, precis som han frös. Men det kunde han väl inte göra, tänkte
Mirja i sitt stilla sinne. Hade han frossbrytningar? Han såg ju alltid så blek
ut? Men var han sjuk, då måste han väl gå till doktorn, eller vågade han
inte det heller? Hon tog emot sedeln med handen och böjde sig framåt, för att
komma närmare.
- Har du feber, viskade hon.
Den unge mannen förblev tyst med darrande
underläpp och tittade ner i golvet. Han vågade väl inte få ögonkontakt med
en flicka. Det kanske han inte vågade med någon alls, förresten. En tyst
huvudskakning blev det och inget mer. Mirja trodde inte på honom.
- Ä dä helt säkert? Du ser ut att må dåligt.
Jerker nickade igen, fast Mirja visste
inte vilket han nickade åt. Var det första frågan, eller den andra? Eller
kunde det vara till bägge två? Hon öppnade luckan till kassapparaten med det
klassiska plingandet, stoppade ner sedeln och gav honom pengarna tillbaka.
- Nu tar han fram revolvern!
- Nu skjuter han henne snart!
- Han ä en mördare, egentligen.
Kanske sades de sista anklagelserna lite väl
högt. Det var inga viskningar, utan snarare ett väsande och lite väl högt,
som sagt. Jerker sträckte fram handen och fick tillbaka mynt ifrån flickan i
kassan, men mer blev det inte. Där frös han fast. Han stod där, helt stilla,
förutom frossbrytningarna. Mirja tittade på honom med häpen blick och hon
skulle bara veta vad som skedde i pojkens inre. Fördomarna och skällsorden
haglade inne i hans hjärna och allt studsade runt emellan skallens inre väggar
och upprepades gång på gång med ekande klang uti orden:
- Han ä en mördare!
- Han ä inte klok!
- Han har kniv!
- Revolver har dom verkliga proffsen! Di
skjuter sina offer å skär upp dom…..Dä gör dom! Di skär upp dom…..skär
upp dom…..skär upp dom…..skär upp dom…….skär upp dom…….skär upp
dom….dä gör di……di skär upp dom, di verkliga proffsen……Han ä inte
klok å skär upp dom….skär upp dom…
En liten blank tår bildades i Jerkers ögon.
En liten blank droppe, som rann ut och gjorde så hans ögonvita blev blänkande,
som kiselsten i nattmörker. Ekot utav skällsord klämde fram hans tårar och
hans hjärta verkade bruset för länge sedan. Tårarna klämdes fram, som
vatten ur en fuktig svamp, men en svamp blir aldrig klämd utav ord.
- Mördare!!! Galning!!! Han ä inte
klok!!!! Vi har ögonen på dej!!!! Vet du nått om dä här?…..dä här…dä
här….dä här…..Ä dä säkert dä…..ä dä säkert dä…..? Mördare!
Riktiga proffs skär upp mä kniv….mä skalpell…..mä kniv…..mä kniv…mä
kniv….
Han snörvlade tyst, fastfrusen. Fingrarna
klarade inte utav, att hålla kvar det de hade i handen och de små mynten
ramlade emellan gliporna och ner på det stillastående rullbandet. Det sluttade
åt dörren till, två mynt hamnade på rullkant och åkte vidare nedför bandet
och slog i den aluminiumbetäckta kanten, vid kassans slut. Mirja Svensson kunde
inte förmå sig, att få fram någonting uti tal. Hon såg bara chockad ut. Rännilar
bildades på Jerker Renébergs kinder. Apatiskt gick han bara ut ifrån affären
och man såg, att hela han var frånvarande ifrån omgivningen. Det var väl
bara instinkten, som gjorde att han över huvud taget hittade fram till dörren.
Han gick, som en robot. Utan att nudda dörrhandtaget knuffade han upp svängdörren,
med sin stela kropp, och försvann ut i mörkret.
- Vänta! Du glömde…
Mirja ropade, men Renéberg var borta.
Matvarorna låg kvar i slutet utav kassan
och där fanns också mynt och plastpåse. Mirja hade riktigt sett, hur den unge
mannen hade lidit och man kan tillägga att hon verkligen led TILLSAMMANS med
honom. Den där glasartade blicken med tårarna och skälvande kroppen fick
hennes hjärta, att sticka. Nu rann det över totalt, för henne och det hon
velat sagt länge fullkomligt RANN ur henne:
- Dä där va förbannat onödigt!!!
Hon bara vände sig och skrek emot de
gamla sladdertackorna. Hon hade suttit tyst, hela tiden, och ilskan hade
trappats upp, undan för undan och nu exploderade det hela ut. Kärringarna
ryggade tillbaka utav förvåning. De hade inte väntat sig denna plötsliga överreaktion
ifrån kassörskan. Tvärt om. De hade väl, säkerligen, trott att hon skulle hålla
med dem, och komma med något eget skällsord. Den ene stod bara och stammade,
hon fann inga ord till sitt försvar. Den andra käftade dock emot. Hon öppnade
truten, på vid gavel, och gnällde och kraxade som den värsta häxa. Mirja kände
till henne. Hon hette Elsa Berglund och bodde alldeles ensam, i en lägenhet,
utan någon kontakt ifrån några familjemedlemmar eller släktingar. Det enda
hon kunde roa sig med, var att leta fel och skvallra. Hon tillhörde den typ
utav människor, som tyckte om, att vara sura. Det låter tämligen konstigt,
men SÅ var det.
- Ho ska va gla att ho lever, flicka
lilla, gnällde hon.
Hon fortsatte:
- Ho såg ju, hur han reagerade! Så där
gör väl inte en normal mänska, inte tog han mä sej dä han handla’ heller.
Idiotiskt!
- Kan ni hålla käften? Jag tål inte höra
er längre, röt Mirja och pressade bägge handflatorna emot öronen och bara
skakade på huvudet.
Hon pekade, sedan, med sitt vänstra
pekfinger.
- Kan ni sprida era lögner å baktala
personer UTANFÖR affären, om ni nu måste göra dä?! Å kommer ni in EN GÅNG
TE, å talar illa om nån, så ska jag tala mä min CHEF, å få er portförbjudna
här. Ni skrämmer ju för fan bort våra kunder!
Elsa Berglund höjde rösten en gång
till:
- Har ho hört talas om: John Wayne Gacy?
Han tog livet uttå trettisex stöcken innan di fick han fast å avrätta’
han. Hörde ho? Trettisex stöcken! Nån MÅSTE ju bli Renébergs FÖRSTA!
- UT härifrån, skrek Mirja Svensson.
De tilltalade försvann ut ifrån butiken
i sakta mak och uti vredesmod. Den, som Mirja inte hade vetat namnet på, var
fortfarande förfärad utav det plötsliga utbrottet, medan kärringen Berglund
envisades med, att hon hade rätt och den unga kvinnan, i kassan, hade fel.
Mirja kunde höra ett dovt mummel, innan svängdörren slog igen:
- Ho borde va gla’ att ho lever. Såg du
blicken han hade, fradgan rann ur mun på´n, nästan. Dä ä för dumt, att såna
får gå lösa över huvud taget. Dä va typiskt: John Wayne Gacy över Renéberg.
Ute i mörkret fortsatte kvällen, utan
att ta hänsyn till någonting, och där någonstans gick fortfarande de bägge
poliserna Janne Hult och Car-Erik Bylander och letade. Låt oss med ett enda
steg förflytta oss till den lilla lekparken, vid skogskanten. Visst var
traktens poliser omtyckta, men om jag skulle säga att de var väldigt
effektiva, så skulle jag ljuga. De hade på dessa minuter, snudd på en kvart,
som utspelat sig inne i affären, inte hunnit långt alls. Mest hade de bökat
runt, uti mörkret, och letat spår i sanden. De önskade inget hellre än, att
ungen Månsson bara skulle komma springande och ropa: ”Hej
poliskonstaplarna!” Ja, eller något åt det hållet. De hade ingen lust, att
ge sig in i skogen och leta, som de värsta blindbockarna. Nej, nu satt de på bänken,
bredvid gungorna vid lekparken, och lyste runt omkring sig med ficklamporna.
Janne Hult satte ryggen tätt intill träbänkens ryggstöd och tittade ner i
marken i ihopkrupen ställning. Han suckade djupt.
- Hur i hela friden kan poliser klara sej
i storstan? Jag blir ju helt slut bara att leta reda på, ursäkta uttrycket,
skitongar, som springer bort. I Stockholm å Göteborg måste ju bylingarna slåss
mot nynazister, utlänningar mä kniv å sen Bandidos, Hells Angels å jag vet´nte
var dä stoppar. Ve Fan å hans mormor, kanske.
- Ta ett par varv runt kvarteret i
joggingdress, varje da, innan du går te jobbet. Snart har du en kondition, som
Gunder Hägg.
- Bara ja´nte får hans stönighet också.
Carl-Erik Bylander reste sig upp och
spatserade i runt, i en cirkel framför sin kollega, med gruset knastrande under
skosulorna. Han mjukade upp musklerna och tänkte samtidigt.
- Nä, nu ä dä nog slut på friden,
konstaterade han bestämt.
Han drog några gånger uti sin praktfulla
mustasch och pekade med ficklampljuset emot det närmast stående trädet.
- Janne, vi får helt enkelt ge oss ut i
skogen! Vi får leta omkring, på måfå. Vem vet? Vi kanske har lite tur å
hittar den lelle killen.
Han nickade med skallen, så mustaschen
fladdrade i vinden och Hult reste sig ifrån bänken med ännu en suck. Sagt och
gjort. Motvilligt, kanske mest motvillighet ifrån Janne Hult, gick de bort till
skogsbrynet, där det vattenfyllda diket fanns. Det var den som herr och fru Månsson
hade pratat om. Lille Roland brukade ofta vara där och leka. Diket var en väldigt
liten vattensamling och kunde betraktas, som fullständigt ofarlig för en 8-åring.
Roland var kort, för sin ålder, men vattnet i denna lilla fåra skulle ändå
bara nå upp till anklarna, på honom. Janne Hult tittade ner emot den lilla
ansamlingen vatten och sade med ett skrockande:
- Jo du, Kalle. Jag brukade göra barkbåtar
när jag va liten. Dä va dä bästa jag vesste. Jodå, så va dä. Å sen såna
där vasstjälkar te mast å ett rejält löv blev segel, om en inte hade nått
glasspapper mä sej. Då skulle dä vart ett lönnlöv, dä blev oftast bäst. Dä
va farfar, som lärde mej, å direkt blev jag såld. Di andra ongarna satt å
spelade dataspel å jag satt å lekte, ensam, mä barkbåtar. Ja, jag kanske va
lite underlig, jag också, när jag var liten.
- Rymde du hemifrån, då?
- En gång, men då blev jag förbannat
skraj, pessa’ ner mej å blev hittad uttå grannfrun. Jag hade gömt mej i
deras syrenbuske. Jag hade väl dålig fantasi. Dä va ett hål i den. Men när
dä blev mörkt blev jag väldans rädd.
Carl-Erik Bylander skakade bara på
huvudet, med glimten i ögat, och de tog ett skutt över bäcken. Hult råkade,
med sina stora fötter, missade och trampade ner i den mjuka dyn vid sidan utav
vattnet på andra sidan. Han blev blöt in på bara foten.
- Jävlars!
Han stirrade vresigt ner på det stora
skoavtrycket. Det var det enda avtrycket i diket. Men det bevisade givetvis
ingenting. En liten 8-åring var mycket smidigare än en polis med kroppstyngd på
nästan 110kg. Leran torkades av på det höga gräset, under en dämpad svordom
ifrån Janne Hult, och de började bägge famla fram i den vadhöga
bevuxenheten. Det prasslade utav gräs och blöta löv och de fortsatte in
ibland granarna. Carl-Erik Bylander gick först och böjde undan trädens
grenar. Han var noga med, att Hult skulle ta emot grenarna med sin hand. Om
konstapel Bylander hade släppt dem direkt, så skulle de, alldeles säkerligen,
snärta till kollegan i ansiktet.
- Lönnlöv va bäst, mumlade den
storvuxne poliskonstapeln.
De makade sig fram uti mörkret och kände
doften utav fuktig kåda, fuktiga barr och praktiskt taget fuktig luft. Under
pustande, stånkande och tunga steg gick den bastante Hult efter den betydligt
mer ”lättfotade” Bylander.
- Nårra varv runt kvarteret, sa du?
Skulle dä räcka mä dä? Dä undrar jag allt. Jag hade´nte bra kondition ens,
när jag gick i skolan.
- Sanna mina ord.
Taggiga grenar ifrån buskar strök
sprakande emot deras uniformsbyxben. När de tagit sig igenom det tätaste
buskaget, så fortsatte deras famlande fram uti vadhögt gräs och omgivningen
bestod utav tallar, som restligt sträckte sig upp emot skyn, likt piedestaler i
ett palats. Kvällshimlen verkade
vara taket i detta palats. Bylander gick först och Hult kom efter, med andan i
halsen. Bägge lyste med ficklamporna. De verkade vilja beskåda varje trädstam.
Lampskenen svepte över vareviga liten tuva, i närheten, och över varje
ansamling avdankat blåbärsris, tillika mossa, buskar och stenar.
- Om ongen ändå kunde ha vett å springa
bort sej på dan istället, muttrade Janne Hult grinigt.
- Eller gömma sej i grannens syrenbuske?
- Jag ångra’, att jag berätta’ dä där
för dej.
Nu började det hela slutta uppför.
Konstapel Carl-Erik Bylander började långsamt och försiktigt klättra uppför
en berghäll, som var delvis täckt med våt mossa. Här och var slant han till,
med skosulan, och rev upp hela det mjuka underlaget och blottade delar av den
hala, hårda och smutsiga klippan.
- Ser du nått?
- Nä, inte ett dyft, stönade Bylander.
- Vad vet vi mer om herr Månsson förutom,
att han ä gla’ i sprit å kört rattfull?
- Vart vill du komma?
- Du tror´nte killen har stuckit för å
slippa bort från far sin. Ja, man kan ju aldrig veta SÄKERT.
- Du menar, att han skulle slå han?
Med stussen i vädret, över kollegan
Hult, hade nu äntligen Carl-Erik Bylander tagit sig upp på krönet. Han rätade
på ryggen, när han väl hade fått fast mark under fötterna, och spejade bort
i skogen med ficklampan i högerhanden.
- Ingen har gjort nån anmälan, sa han.
- Barnmisshandel å hustrumisshandel ä
den typ uttå brott, som sätter tunghäfta på grannarna.
- Du tror dä?
- Ja, nog tror jag dä, alltid.
Janne Hult tog ett djupt andetag och
placerade sin stora känga så högt på klipphällen han kunde. Sedan gjorde
han ett språng framåt och kastade sig uppåt med bägge labbarna.
Poliskonstapeln hade otur och fick bara tag i lite lös renlav, högst uppe på
stenhällen, som lossnade. Med ett halvkvävt vrål ramlade konstapel Hult bakåt,
ner uti lingonriset. Det var inget långt fall och det var mjukt underlag, fast
polisen var ändå ilsken, när han väl kom på fötter igen, med hela byxbaken
blöt utav dy. Ficklampan hade mycket olycksaligt landat på något hård, vid
sidan om. Det kunde ha varit en trädrot, eller en sten. Den fungerade i alla
fall inte efter missödet.
- Hur gick dä mä dej, undrade Carl-Erik
Bylander.
Han lät inte, alltför, orolig i
tonfallet. Janne Hult hade rest sig upp och stod nu och försökte, förgäves,
få lampan att fungera. Han tryckte på knappen och skakade på hela ficklampan.
Det skramlade utav lösa delar inuti.
- Jävlars!
Utav instinktiv ilska, kastade han lampan
emot den närmaste tallen, men missade stammen. Det var kanske lika bra det. Han
frustade till och blängde upp emot sin kollega.
- En lampa har pensionerats på grund uttå
arbetsskada, muttrade han.
Carl-Erik Bylander stod uppe på krönet
utav mossa. Janne Hult kunde själv se märket efter han egna strapatser. En
stor bit utav laven var bortsliten, högst upp. Han hade ju varit så nära, att
ta sig upp.
- Lys ner, så jag ser, för böveln, röt
han och fäktade med ena handen.
- Försök att få bättre fotfäste å bättre
grepp, föreslog Carl-Erik Bylander och lyste ner på kollegan, med sin
ficklampan.
Hult sjasade bort orden, med handen, och
satte på nytt foten, så högt han bara kunde på bergahällen. Han lyckades
denna gång hitta en speciell utbuktning, så han kunde få fotfäste, utan att
halka. Ett hopp senare och ett hårt grepp runt en trädrot, högst upp som
tillhörde en utav tallarna på klippan, så lyckades han med bedriften. Han
hasade sig upp i stående ställning och borstade bort fuktig jord ifrån
handflatorna. Ja, så mycket som det nu går, att borsta bort något som är
fuktigt. Som tur var, så var jorden i små klumpar istället för ren gyttja.
Carl-Erik Bylander gjorde en frågande gest och Janne Hult nickade. Han
uppmanade:
- Fortsätt!
Åter igen, så började famlandet, men nu
hittade de en mindre stig, att gå på. Sökandet gick enklare. Ja, i alla fall,
själva promenerandet gick lättare. Den mustaschprydde gick först,
fortfarande, då det var han som hade den enda ficklampan. Han lyste framför
sig på stigen. Det knastrade utav torra löv. De gick nu på ett område, där
träden skyddade ifrån allt vad regn hette. De stora barr och lövträden
skapade ett eget tak. Ficklampsljuset lyste ner på marken. Löv och barr låg
blandade på stigen och då och då fick de lyfte riktigt ordentligt på fötterna,
när en trädrot blockerade framfarten Vägen fortsatte rakt fram, nästan
- Stigen slutar här. Dags att gå in i
terrängen igen, sa Carl-Erik Bylander med ett pustade, som fick mustaschen att
vibrera i det skumma ljuset.
Janne Hult gav ifrån sig några stönande
ljud utav frustration. Han lät precis som en brunbjörn, som hittat en massa blåbärsris
utan blåbär. Han sade i alla fall ingen mer och de kunde fortsätta fram i mörkret,
som två spöken. De var vana att gå i skogen, fast inte uti mörkret. Allt kändes
annorlunda. Snart hamnade de i en stor ansamling blöta löv. Deras fotsteg
gjorde märken på det fuktiga underlaget och sulornas mönster lämnades kvar,
som en vattenstämpel. Sedan var det torrmark igen. Det fick bli höga kliv
ibland kvistar och snår, samt taggiga buskar uppstuckna bakom massiva trädrötter,
som stundtals inte syntes alls, men som i alla fall kändes. Bägge poliserna
fastnade åtskiljiga gånger med byxbenen i de igelkottsvassa växterna.
- Kan jag hjälpa er mä nått?
Någon hade pratat. Det var varken
Bylander eller Hult. De var inte längre ensamma uti skogen.
- Vem sa dä, ropade Janne Hult.
- Jag vet´nte, svarade Carl-Erik
Bylander.
Det dröjde en stund innan lampans sken
hittat den person, som nyss hade talat. Det var en djup mörk stämma. Framför
dem, så stod en kolossal man med helskägg, en bar flint och glasögon. I vänsterlabb
hade han en papperskasse. Han såg så oberörd ut, att han nästan verkade smälta
in i vegetationen. Carl-Erik log ett lättat leende. Det var Gåtte, skogkarlen.
Han hade träffat honom förut.
- Skrämde jag er?
- Ja, dä klart att du skrämde oss,
frustade Janne Hult och kröp fram ur buskaget och ställde sig bredbent framför
sin poliskollega.
- Va gör ni grabbar ute i skogen?
Klocka’ ä möcke.
Janne Hult ställde sig intill och tittade
bistert på Gåtte. Han försökte att se stor och stöddig ut, men hur han än
sträckte på sig och tryckte ut den väldiga bröstkorgen under polisuniformen,
så kunde han inte mätas med mannen han tilltalade. Carl-Erik Bylander mindes,
att han ordnade med ett nytt pass åt Gåtte, när denne skulle åka till
Grekland, det var väl åtta, nio år sedan, och när skogskarlen mätte sig, så
var han fem centimeter över två meter. Han var både stor och lång. Janne
Hult hade ett misstänksamt tonfall på rösten:
- Får jag kanske besvara frågan mä en
fråga? Va gör du själv här? Dä ä ju´nte vanligt, att folk ä ute å går
i skogen, ve den här ti´n, inte sant?
- Ja, jag ä ju helt enkelt ute å
promenerar. Jag jobbar ju här i skogen, som ni kanske vet, Hult.
- …Vi letar efter en litten grabb som
har sprungit bort, förklarade Carl-Erik
Gottfrid myste med hela sitt stor ansikte
och sa:
- Jasså, dä kanske ä DEN HÄRA lelle
grabben?
Skogskarlen pekade och bredvid hans stora
ben, räckande upp till höften på honom, stod ju pojken, som de bägge
poliserna hade letat efter. Han hade stått där, så tyst, att de först inte
hade sett honom alls. De kände igen honom. Roland Månsson var halvknubbig med
ljust rakt hår, lite utstående öron och blå ögon. Luggen var kammat åt det
vänstra hållet och ansiktet var lite rödflammigt utav den fuktiga kvällsluften.
- Nämen, sade de bägge poliserna i
munnen på varandra.
Janne Hult bullrade:
- Där ä han ju! Hur kunde du hitta
honom?
- En ren slump, berättade Gåtte.
Han klappade om pojken med sin näve.
Roland Månsson log och såg både glad och välbehållen ut. Gottfrid förklarade
närmare:
- Jag var på väg te klubbhuset å råka’
stöta PÅ honom. För å göra en lång historia kort, så hade han väl gått
bort sej i skogen, han visste nog´nte riktigt, vart han va.
Hult tittade ner på Roland och sedan upp
på den rödskäggige mannen. Han hävdade bestämt:
- Dej skulle di inte ha kvar på
”Boktipset” på teve, Gottfrid. Man kortar inte AV historier. Då blir di
inte spännande, fattar du?
- Vänta nu, utbrast Carl-Erik Bylander, förundrat.
Han hade stått och tänkt en stund.
- Har ni´nte nån ficklampa mä er?
- Nä, sa skogskarlen.
- …Å ni hitta’ pojken, ändå?
- Ja.
Carl-Erik Bylander lyfte på den svarta
polismössan och kliade sig i den svettiga luggen.
- Men dä låter ju helt otroligt!
- Jasså, jaha!
Gåtte tittade, med ett leende på, Janne
Hults grovt uthuggna ansikte. Det svaga skenet ifrån ficklampan fick honom, att
se ännu mer råbarkad ut, än han egentligen var.
- Där ser ni, herr Hult. Jag behöver
vesst inte berätta allt. Dä ä som en tidningsartikel, kanske. Dä ä bara
rubrikerna, som verkar spännande å dä ä bara dom som folk brukar läsa. Fast
jag ä ju himla van ve skogen mina herrar, så jag kan väl måhända ränna
runt på kvällar å nätter å hitta ungar, ni´nte kan hitta.
- Va SA DU?!
Det där sista uppfattade Konstapel Hult,
som en ärekränkning utav poliskåren. Han snörpte ihop munnen och tittade
stint på Gåtte. Därefter höjde han ett varnande finger, uti lampans sken,
och mumlade tyst:
- Passa dej noga!
Deras vägar skiljdes åt. Gottfrid gick
åt ett håll och de två poliserna försökte hitta vägen tillbaka, med lille
Roland Månsson.
- Han kaxa’ upp sej, hävdade Janne
Hult.
- Gottfrid? Nä, dä tyckte ja´nte alls.
- Jo, dä GJORDE han, vidhöll kollegan.